Den mystiska rymdkuben, eller tesserakten, är hittad och undersöks i hemligt labb. Plötsligt dyker stygge Loki upp och lägger vantarna på dyrgripen. Nick Fury är piskad att samla ihop ett dream team av superhjältar och få dem att jobba ihop för att ha en chans att ta pjäsen tillbaka och stoppa hotet om en förestående utomjordisk attack.
Vi har redan sett separata filmer om både The Hulk och Captain America. Likaså om Thor och Iron Man. Men nu jäklar slängs de alla ihop i en över 2 timmar och 20 minuter lång historia. Dessutom addas det på några hjältar till.
När Marvel gör film av sin serie om supergänget The Avengers borde väl resultatet bli rena rama julafton för oss som älskar superhjältefilmer, eller?
Det här är resultatet av Marvels hedervärda jätteexperiment som genom tidigare filmer - och framför allt de små miniepisoderna efter eftertexterna - långsamt, långsamt byggt upp fragment till den historia som nu ska bli svitens klimax. Ett mål som förpliktigar. Och visst är det tufft att leva upp till förväntningarna. Filmens startsträcka kräver en del av tittaren. Har man de tidigare filmerna i någorlunda färskt minne är förutsättningarna bättre.
Men snart är man inne i äventyret och vi bjuds på hjältemod, broderskap och fantastiska åkdon. Självklart finns här också superskurkar, mörker och ren, vass ondska.
Vi får se riktigt sköna kampsportmoves av Black Widow och Captain America, härlig humor av Stark/Iron Man och ett rejält krossande med The Hulk. När filmen växlar upp till final är det lätt att bara sitta med och njuta.
Det är inte första gången vi ser superkonstellationer. Tidigare har vi till exempel bjudits på filmatiseringar av både X-Men och The Fantastic Four. Den här gången är det många utpräglade ensamvargar vars egon måste övervinnas, krafterna synkas ihop och optimeras för att dra åt samma håll. Det är ingen lätt uppgift den stenhårde Nick Fury på S.H.I.E.L.D. har.
Fury spelas av Samuel L. Jackson (vars karaktär äntligen får fullt utrymme i en hel superhjältefilm) och han gör det ungefär tusen gånger bättre än när David Hasselhoff gjorde
rollen 1998.
Det mesta blir bättre ju längre filmen pågår. Inledningsvis känns till exempel ögoneffekter som något Arkiv X gjorde för mer än ett decennium sedan, men när filmen rullar på får man faktiskt ibland riktigt sköna ilningar längs ryggraden. 3D-effekterna känns ok, men går som vanligt alldeles utmärkt att klara sig utan. Däremot verkar det ha blivit ett manér att filma på ett sånt sätt att poser och kroppsställningar ska kunna upplevas från sin bästa sida om man ser filmen i just 3D.
Ljudet reagerade jag flera gånger över att det var riktigt bra i sitt förhållande till den visuella scenen. Du hör något långt bak till vänster i salongen ena sekunden och ett ögonblick senare susar något in genom vita dukens vänstra sida.
"-Hulk! Smash!!!"
Hulk får ens stridsorder.
Som vanligt finns det skillnader när man jämför filmen med förlagan, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig nämnvärt. Hjältesammansättningen i The Avengers har alltid förändrats och det är klart att man kan sakna några av gruppens andra hjältar.
Svagast i den här uppsättningen känns Hawkeye (men ok, han har en del majsiga pilspetsar), starkast är Iron Man och Hulk som (förlåt liknelsen) växer med uppgiften. De båda bjuder på en hel del sköna skratt. Och visst är det alltid kul att se vår egen Stellan Skarsgård i en av birollerna. Stan Lees medverkan känns dock lite si så där den här gången.
Filmen når kanske inte helt upp till att bli det supercrescendo vi så innerligt hoppats på, men visst är The Avengers en riktigt maffig superhjälterulle. En rättvis 4 blir betyget.
Den här gången behöver vi inte heller vänta till eftertexternas slut för att få ett hum om vad som komma skall - för en fortsättning, det blir det.
Hemsida
här
Premiär fredag 2012-04-27
