

Det finns tillfällen i livet då man känner att man hittat hem. Gårdagen var ett sådant tillfälle.
Här är några bilder - fullständigt okronologiskt upplagda.
Vi var 30-40
santarchytomtar som alla styrt slädarna mot Djurgården och baren på Cirkus. Där samlades vi för att svära tomte-ed och tillsammans bege oss till Gröna Lunds julmarknad.
Här fanns en liten skridskopaviljong och nissarna drog på sig grillerna för att transformeras till tomtar på is.
Jul-ölen skummade och flödade på en av lundens krogar och alla stämde in med

bastoner och sjöng B-L-O-S-S-A!
En buss, som egentligen inte var i trafik stannade snällt och tog med sig

tomteskaran till T-bar (nu har jag fått lära mig att ”T” står för ”Tomte”).
Vidare marsch upp mot Östermalmstorg för att glögga och lyssna till två små tärnor som, till skillnad mot oss, skön riktigt vackert.

Vi rullade Humlegårdsgatan ner och dansade runt granen på Stureplan, tog ett stopp på Village och gick vidare mot gamla stan.

Själv hade jag inte vallat utan hamnade på efterkälken. När jag och en medtomte trodde oss ha hunnit i kapp gruppen, visade det sig istället vara några tomtar från Holland – bjöd på cigarr gjorde de också!
Pigalle, Södra Teatern (där vi åt upp oss), Kleins, Pigalle igen och slutstopp på Järnet var väl kvällen i ett juliskt nötskal (kanske fortsatte några vidare?).

Själv var jag faktiskt ingen riktig tomte. Jag var den där typen som blivit grön av avund på alla som firar julen på mysmanér – jag var Grinchen. En gammal halloweenkostym från, typ 2002 eller nåt. Hulk- Schrek- och vinterkräksjuketomten var några namn jag fick höra under kvällen. Men de flesta bara skrattade.
Vi var alla enade om att det inte fanns två tomtar som var likadana, så en grön spjuver gjorde sig bra i julcocktailen. Och vi hoppas ju på en grön jul i år – eller hur?
Under kvällen fick jag lära mig trafikvett – tomtar går när det är röd gubbe.
Jag fick också lära mig att ”Vi är röde – vi är vite” inte är en dansk fotbollssång.
Det var också kul

att höra hur tomtarna

glatt frågade små barn vad de önska

de sig. Sa någon ”en pony”, lovade tomtarna dyrt och heligt att det skulle barnet absolut få – något som gjorde föräldrarna i bakgrunden lite skakis.
Kvällens förlust blev ett välfyllt minneskort till kameran… men så kan det vara – casualties of war. Vi får hoppas att någon nyfiken, driftig person hittat det och slänger upp något kul på youtube. Tur att jag hann ta några foton med mobben också. Jag återkommer med fler bilder framöver.


Slutligen – ett stort tack till Stockholmsarrangörerna som fixat allting – käk, glögg och snitslad bana. Kanonkväll – en riktig smällkaramell! Jag längtar redan till nästa år.
Ho Ho Ho! Eller Uj Uj Uj! som var mina första ord dagen

efter…