The fighting Spirit

Så hann jag då äntligen iväg för att titta på The Spirit i regi av Frank Miller (som jag tycker har en otroligt skön känsla i sitt tecknande och serieskapande). Det var jag och komisen Affe som passade på att slinka iväg. Vi hade mest hört dåliga recensioner av filmen och tyckte det var bäst att greppa tillfället innan rullen togs bort från repetoaren.

Jag har inte läst mycket av serien The Spirit, men jag tror inte att det gör så mycket. I det här fallet tror jag snarare det är tvärtom. Ganska skönt att inte alltid behöva störa sig på saker som inte stämmer med förlagan.

Många har skrivit ner filmen och jag kan ha förståelse för varför. Men filmen innehåller så mycket mer. Här är några tankar och funderingar:

Vad ska vi då säga att verket är ett hopkok från?
Naturligtvis är grunden från seriernas värld. Sin City (som Frank Miller gjorde som serie och var med och medregisserade när den blev utomordentlig film), Dick Tracy och av naturliga skäl Will Eisners tecknade The Spirit (men kanske inte så mycket som man kan tro om jag förstått det rätt) är några ingredienser.

Lägg till detta lite teater, drömmar, filosofiska funderingar och en svårbestämd tidsperiod. Krydda med otroligt vackra döds- och nära-döden-upplevelser. Kasta in några skruvade skurkar med rejält puckade medhjälpare. Kör mycket i svart-vita toner och toppa med en animerad röd slips. Glöm inte (eller förresten, gör det) den huvudprydda avhuggna foten som hoppar omkring.

Klart man måste vara funtad på ett visst sätt för att gilla detta - och tydligen är jag det (till skillnad mot de fyra personer som lämnade salongen under visningen - och inte kom tillbaka... men - som sagt - visst kan jag ha en viss förståelse).

Ett problem med filmen är att den är ojämn. På klassiskt dramaturgiskt sätt är historien naturligtvis bäst i början och slutet. Vissa scener är värda lägsta betyg och skulle kunnat strukits helt, eller i alla fall kortats ordentligt. Andra scener och klipp är så vackra att man skulle kunna offra ett finger för att få se dem igen.
Rejäla elddon, raffiga rävar, mörk miljö och slutligen en skönt synthig slutlåt vid eftertexterna gör sitt till.

Slutord får bli: Bitvis riktigt vacker, bitvis inte alls lika vacker...