Djävulskt påskmöte

Nu har jag tagit min Harry Potter-kvast Nimbus 2000 och styrt den till the west coast (=Borås). Här ska firas påsk med barnens mormor och morfar.

Själv minns jag barndomens påsk som det närmast halloween man kunde komma. Kul att klä ut sig och härligt att ohämmat få vräka i sig mängder med godis.

Jag kommer ihåg en episod när jag bodde i ett riktigt jäkla stort radhusområde (vet inte om jag sett större sedan dess...?) strax söder om Stockholm.
Vi var några småttingar runt 5-6 år som klätt ut oss till påskkärringar och påskgubbar. När vi hade ritat massor av påskkort gav vi oss ut på godisjakt.
Nu skulle korten bytas mot godis!

Efter att ha ringt på hos alla grannar på vår gata hade vi fortfarande massor av kort kvar - som vi gärna ville omsätta till ännu mer godis. Då kom en lite större granntjej, typ 11 år, fram. Hon sa att hon kunde följa med och visa oss andra gårdar runt omkring.
Vi hittade inte så bra själva och såg en marknadsutvidgning. Vi lät oss guidas med till gator vi tidigare aldrig sett - och godis fick vi.
Den stora flickan var själv inte utklädd, utan stod en bit bort när vi ringde på hos folket.

När vi började känna att vi fått nog och dessutom var hungriga och kissnödiga sa vi till stortjejen att vi ville gå hem. Vi hittade ju inte själva och alla gator i radhusområdet såg likadana ut.

Då svarade hon iskallt:
"Vill ni att jag visar er vägen tillbaka... får alla ge mig hälften av sitt godis."
Det var inget att göra. Gråtande var det bara att lämna över "avgiften" till flickan som nu hade plockat fram en stor plastpåse från fickan.

Hon var företagsam - javisst, men också en riktig mini-bitch... eller kanske rättare sagt: en riktig mini-witch. Fy bubblan!