Ikväll hann jag iväg för att se den hyper-hajpade filmen Avatar. Ett verk som enligt utsago ska bli en ny milestone i filmskapandet. Håller den måttet?
Filmens handling på några rader: Invalidiserad marinesoldat kommer till främmande planet, Pandora, för ett specifikt jobb. Hans mentala kropp förflyttas in i en fysisk kropp som ser ut som planetens ur-invånare Na'vi (tremeters blå kattsmurfar). Han tar sin in i en av stammarna för att lära sig mer om hur de lever. Insikterna ska ge jordlingarna fördelar vid diskussionerna kring utvinningen av värdefullt mineral från planeten. Självklart är vägen inte rak, utan en massa saker händer.
Särskilt höga har förväntningarna varit på animerings- och 3D-teknikerna. Och de är helt ok. Det finns också en massa kreativt utvecklade krigsmaskiner, typ helikoptrar med dubbla sidoställda rotormotorer, och feta mekaniska krigsrustningar (vidareutvecklade från Aliens-filmerna). Coola "dino-ider" finns det också en hel del av. Och sköna biologiska usb-kontakter som connectar varelser och väsen med varandra.
Filmen kan ses ur en rad olika perspektiv. Kanske främst det politiska - klimathot, dödshjäp, kolonialisering, krig mot nordamerikanska indianer såväl som sydamerikanska, Vietnam, Irak - ja, allt som en stadsledning kan tänkas benämna "terrorister".
Kärleksperspektivet? Jo, visst kan filmen bitvis kännas som en blandning av Terminator och Titanic (ett par av regissören James Camerons tidigare rullar).
Själv väljer jag att se mastodontverket (kanske lite onödigt långa 2h och 40 min - ta med rikligt med popcorn) som ett stort äventyr. Och ett sådant är det verkligen.
Dock: den milstolpe i filmhistorien man försökt resa, står nog inte så stabilt i myllan som filmbolaget försökt göra gällande. Jag tror mest man biter sig i svansen när man försöker förhandstrigga publikens förväntningar till det yttersta. Men kanske är det som med tvättmedelsreklam. Pumpar man bara in tillräckligt med pengar för att trumma in ett visst budskap... så är förutsättningarna ganska goda för att budskapet till slut faktiskt uppfattas som avsändaren vill.
Så, nu har jag neg-luvat lite. Manus är ok (klassiskt men därför också lite förutsägbart) och 3D-tekniken är faktiskt bra. Det kittlar till i magen när det klättras och svingas i lianer. Själv gjorde jag faktiskt ett litet ryck i en scen, när en pryl kom utflygande från vita duken. Men "fantastiskt"... njae. Jag förväntar mig ännu mer.
I vissa 3D-filmer märker man att regissören lagt in vissa sekvenser "bara för att det går" med hjälp av tekniken. Det tycker jag inte Cameron gör, utan handlingen går först - och det får han pluspoäng för.
Publikens reaktioner verkar också pendla från "bra" till "blaha". Själv sätter jag ett betyg som ligger och pendlar någonstans mellan en stark 3:a och en svag 4:a. Rent filmiskt kan filmen visst vara värd det högre betyget, men filmbolagets prisstrategi med ett pris på 150 spänn per plåt drar ner slutbetyget. Alltså, 150 spänn - vet hut!
Innan filmen hade jag förmånen att se Alice i Underlandet-trailern i 3D.
-Den filmen väntar vi på (svensk premiär 5:e mars 2010)! Men snälla filmbolaget: Trissa inte upp våra förväntningar allt för högt redan nu...
Härom dagen hade Terry Gilliams "The Imaginarium of doctor Parnassus" svensk premiär. Huvudkaraktären spelas av Heath Legder. Han dog ju som bekant innan filmen var klar och Gilliams fick vrida och vända på historien. Det hela slutade med att flera skådisar fick ta över gestaltningen - Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell.
