Change into something more comfortable

En varulvsrulle var det länge sedan man fick sätta tändern i. Igår fick jag dock möjligheten att se nya The Wolfman på en förhandsvisning.

Skådespelaren Lawrence (Benicio del Toro) kallas hem till familjegodset för att hjälpa till i letandet av hans bror. En mörk natt försvann han nämligen ute i skogen. Du anar säkert vem han mött - du kan ju din Rödluvan.

Nu ska det jagas varulv men vi anar att mer än vi får se, ligger och bubblar under ytan.
Filmen tar oss med till både stad och landsbygd i ett England som andas Sherlock Holmes och Jack the Ripper. En favorittidsålder med andra ord!

Det här är en remake av gamla The Wolf Man/Varulven från 1941. Man kan ju fråga sig om den nya versionen för genren framåt? Njae, det handlar i sådana fall inte om några jättekliv. Det är klart att det blivit lite mer specialeffekter, men inget banbrytande. Michael Jacksons Thriller kändes mer spännande på sin tid.

På tal om effekter och animeringar. En allmän sak är ju att vargars bakben blir lite knäppa i vinkeln om man jämför med oss människor. Man har försökt få Wolfmans upprätta gång att mer likna vargens, vilket medför att det ser lite onaturligt och ryckigt ut. Är man snäll kan man dock tänka sig att det i verkligheten faktiskt skulle se ganska onaturligt ut, och när kreaturet vill speeda på springs det istället mer än gärna på alla fyra.

Skildringen av den mörka, skitiga och lortiga delen av både stadslivet, och baksidan av landsbydens Midsomeridyll är najs. Tror egentligen aldrig att solens strålar letar sig in i filmen, förutom i några tillbakablickar. Några scener på ett sinnessjukhus är även de riktigt majsigt mörka.

Låt oss också uppehålla oss ett ögonblick vid noslängden - den är nämligen bra. I vissa filmer känns det som om varulvarnas nosar drar iväg lite för långt och blir alltför varglika. Wolfman är aningen mer "man" än "wolf" och har en lite mindre och stiligare nos, ett lite mer människoaktigt plyte.

Det här är ingen klassiker som förlagan, möjligen kan man säga att det är en ny varulvsfilm av klassiskt snitt. Men faktiskt känns det lite fjantigt när Wolfman sitter på taken och ylar.
Pappa Anthony Hopkins som storviltjägare och elak familjefar låter dessutom hela tiden väldigt lugn och vänlig, ungefär som när han var berättarröst i Grinchen (stilig morgonrock har han i alla fall - möjligen av märket 'Tiger'...). När det gäller manuset, känns det aldrig speciellt överraskande.

Men ok, vi som gillar varulvar och är svältfödda på nya morrande rullar behandlar kanske filmen lite mer styvmoderligt än den stora massan. Men faktiskt kan jag inte låta bli att tycka att filmen är som allra bäst i scenerna utan varulv.
Däremot tänker jag lätt köpa en Wolfman-figur. Han är cool som väsen och karaktär, en slags hårig Hulk. Ett annat plus är att filmen är ganska splattig - och det gillar vi!

Har du fått blodad tand när det gäller lykantropirullar slår jag gärna ett slag för bloggen Butter tar ordet. Han har en schysst topplista med sköna varulvsfilmer.

The Wolfman, premiär onsdag 10/2.