Alice försvinner från en st
or social tillställning. Hon trillar ner i ett kaninhål och kommer till det fantastiska Underlandet. Här väntar vänner och fiender - alla är märkliga figurer. Svävande teleporterande osynliga tyngdlösa filurkatter, storhövdade drottningar och vattenpiperökande larver.Ett fantastiskt äventyr... som skiljer sig från många tidigare filmversioner.
Uppklädd i min höga hatt var det dags att gå till premiärbiografen Rigoletto för att se Tim Burtons variant av Alice i Underlandet.
Redan på vägen dit stötte vi på några andra hattmakare, några tjejer i riktigt snygga huvudbonader. Äntligen fick jag tillfälle att lyfta på min egen hatt till hälsning - precis så där som man gjorde förr i tiden.
Biografen var pyntad med uppdukat tebord och vid entrédörrarna stod Hattmakaren och Alice och rev biljetter.
I biofotöljen bredvid satt en annan Hattmakare i stilig smula, fluga och hela kittet. Det var faktiskt lite märkligt - men coolt - att vi hamnade bredvid varandra. Och dessutom satt ingen direkt bakom, så vi kunde sitta där i våra hattar... ända tills de som satt ett par rader bakom började väsa något om att det var dags för oss att cabba av.
I salongen fanns även kaniner och katter. Dessutom hade personalen fått schyssta kläder och rekvisita.
Tillsammans gick de upp på scenen, presenterade sina karaktärer och hälsade alla välkomna. Det är kul när filmbolagen satsar på att göra något extra av premiären.
Den bästa kommentaren jag fick var på vägen hem. En tjej ropade: Kolla vilken schysst hatt - jag tror jag är kär.
Men det är väl ungefär som det sägs om ett svärd i filmen. Det är svärdet som är det viktiga, inte bäraren.
Filmen då? Riktigt galet härlig tycker jag. Om man vill att filmer ska följa boken så mycket som möjligt, blir man säkert besviken. Burtons historia är mer av något som händer efter de ursprungliga böckerna.
Själv tycker jag i det här fallet, att det är ganska skönt att storyn inte är densamma som alltid, även om det kanske kan kännas så i början.
Depp är lika bra som alltid. Liksom resten av ensemblen. Alice är vid några tillfällen aningen lik Jeanne d'Arc och jag fick en association till ett gammalt datorspel som heter
Archon. Där spelade man ett schack-liknande spel, men när en pjäs skulle slå ut en annan ändrades datorvyn och de två pjäserna fick göra upp man mot man.
Effekterna är helt ok. 3D:n är inget supermärkvärdigt, men sätter guldkant på historien, så se den i 3D om du kan.
Det finns också en liten filmknorr som jag tolkar som att fördelarna i att anställa kreativa, lite underliga och konstiga medarbetare som tänker annorlunda - det kan löna sig.
Jag drar parallellen till verkligheten och hur Burton tidigare jobbade hos Disney, men inte kunde stanna kvar. Disney tyckte kanske att hans idéer var för skruvade? Först nu har man väl insett potentialen hos honom och hans stil och de båda jobbar åter tillsammans.
När jag lämnar biografen tänker jag på den fantastiska världen och det härliga äventyret.
Om man fick följa med in i huvudet på Burton skulle det nog se ut ungefär så här - och här vill jag stanna!
Gamla serietidningar är big business.
