
På tal om Fars dag - Min pappa är inte som andra pappor, men så tycker säkert alla om sina fäder.
När jag var i de känsliga yngre tonåren älskade han att gå och tönta sig. Jag gick åt sidan för att inte kopplas ihop med den store, störde bakom mig. Då börjar han ropa efter mig. "Min son, varför springer du? Den där lille känner jag! Det är min pojk!"
Klart pinsam! Men kunde man stå ut med sånt här emellanåt, hände det att man själv fick vara med om höjdarunderhållning.
En gång när jag var 6-7 år åkte jag och min pappa Katarinahissen i Stockholm. Kostar några spänn att åka, men den är glasad och man har en fin utsikt över stan när man susar upp.

Vi gick på längst ner vid Saltsjöbanan och hissen åkte upp några meter till gatuplan. Här kom en mamma och en stolt pappa som bar sitt lilla barn i famnen. Ungen var väl inte mer än ett par, tre år.
Nu började vi vår färd upp till översta planet och det lilla barnet kravlade upp mot sin pappas axel och fick syn på min farsa. De tittade på varandra med stora ögon, medan den lilles pappa och mamma beundrade utsikten.
Plötsligt ser jag hur min pappa spänner ögonen i barnet, formar fingrarna till klor och gör en sju helvetes grimas. Ungen börjar gallskrika, och min pappa går tillbaka till ett oskyldigt utgångsläge. Jag håller på att sprängas av skratt men försöker hålla andan. Ungens föräldrar har inte sett någonting och pappan tror att barnet blivit höjdrädd och försöker trösta.
Hissen kommer fram och jag kastar mig ut medan farsan oskyldigt och förstående ler mot de andra föräldrarna, som ursäktar sig och sitt skrikande barn och snabbt tar sig därifrån.
Så kan han vara min pappa.
Det här fina vykortet ha

r jag faktiskt inte skickat till honom, men det borde jag göra.
Jag brukar titta på det när jag själv håller på att bli arg på mina egna småttingar. Då får man tillbaka lugnet och kan jobba upp ett leende. Det står inte vem konstnären är, men kortet finns på
Lagerhaus och kostar väl någon tia.
-Worth every penny.
Grattis alla pappor därute!