Zombie Walk 2011

Den 20 augusti är det dags för 2011 års Zombie Walk på Stockholms gator.
Mycket tveksamt om jag själv hinner hasa fram till marschen i år, men tycker absolut att du ska göra det.

Klockan 13.00 startar man på Observatoriekullen.

Mer info på Facebook t.ex. här och här.

Cinema - Superhjältefilm Special

Är du riktigt, riktigt supersnabb kan du under ytterligare ett par dagar köpa nr 7/2011 av filmmagasinet Cinema. Den här gången är det stort fokus på superhjältefilmer och Den Lekande Människan/GM har varit med och skrivit.

Det maffigt coola omslaget har Kapten Stofil-tecknaren Joakim Lindengren gjort.

Captain America: The First Avenger - Gästrecension

Min semester fortsätter och seriemannen Affe tar över rodret med en ny filmrecension om superhjältar. Den här gången handlar det om stars and stripessymbolen och supersoldaten Captain America: The First Avenger. Tack Affe!
Inför filmen sa jag lite skämtsamt till Affe att "Det måste ju vara den bästa Captain America-film som gjorts." (De tidigare har inte varit några superhöjdare). Efter att ha läst recensionen inser man lätt att det kanske är en av de allra bästa superhjältefilmer som någonsin gjorts - spännande!
För säkerhets skull slänger vi med en varning för eventuella spoilers. Hela recensionen (med massor av extramaterial om själva serien) hittar du som vanligt på Seriforum här.

Efter The Incredible Hulk (2008), Iron Man 1 & 2 (2008, 2010) och Thor (2011) är det ny dags för den fjärde hämnaren, Captain America, att äntra scenen. Captain America får väl snarast ses som Marvel Comics motsvarighet till DCs Superman/Stålmannen och har en lång och brokig historia sedan debuten för 70 år sedan, tre år efter Superman kommit till Jorden hos DC Comics. Nio månader innan USA gick med i andra världskriget, i mars 1941 gjorde Cap sin slagfärdiga premiär med att ge självaste Adolf Hitler på truten hos föregångaren till Marvel, Timely Comics.

Nya rullen är till stor del en krigsfilm i bästa matinéstil inte så långt ifrån klassiker som Örnästet, Kanonerna på Navarone och Hjältarna från Telemarken. Trogen seriens ursprung är det tyskarna som ska bekämpas, och då framför allt en tysk, Johann Schmidt, som precis som Steve Rogers fått en dos supersoldatserum dock utan lika mycket framgång. Detta serum som är framtaget för att förbättra fysiken hos även den mest tanige person ger Steve Rogers vad som närmast kan definieras som superkrafter, dock inte i samma nivå som Hulk eller Spindelmannen. För den okultfixerade Johann Schmidt blir resultatet inte lika kraftigt och han får dessutom en del fysiska biverkningar varav den i ansiktet är den mest tydliga.

Innan jag fortsätter med filmen kan jag avslöja jag tycker detta är den bästa Marvel-film som gjorts. Den är snäppet bättre än både X-Men 2, Spider-Man 2 och Iron Man. Allting är så perfekt i denna film att det bara är ytterst små detaljer att anmärka på. Jag satt med ett brett leende den första halvtimmen och bara njöt av alla bekanta figurer, namn och detaljer som radades upp. Blinkningarna till fansen och de insatta är otaliga, jag missade säkert några också, för de verkar ha petat in så mycket Marvelhistoria som möjligt här och där. Även icke insatta lär dock kunna njuta enormt av denna pärla.

Medan Steve Rogers får sin obligatoriska träning och sedan snabbt anammar rollen som affischnamn i moralhöjande kampanjer för det amerikanska folket med diverse underhållande turnéer land och rike runt smider Red Skull/Johann Schmidt planer för att ta över världen, långt mer avancerade än Hitlers. Av en slump, en mycket passande slump förstås, visar det sig att Steve Rogers barndomsvän Bucky blivit tillfångatagen och Steve beslutar sig för att rädda honom. I räddningsaktionen stöter han även på en annan grupp kändisar från Marvel, The Howling Commandos, som snabbt blir Captain Americas egna specialteam.

Rollbesättningen är den absolut bästa jag sett i någon Marvel-film, Chris Evans som Steve Rogers/Captain America är fullständigt klockren. Han var sisådär som Human Torch i Fantastic Four-filmerna, men det berodde nog mest på att filmerna i sig var lite undermåliga. Här är han dock som klippt och skuren för rollen, till och med frisyren är helt rätt. Hayley Atwell som Peggy Carter, mor till den upptinade Caps flickvän, Sharon Carter, utklassar samtliga övriga kvinnliga Marvel-skådisar. Hugo Weaving som växelvis gör minnesvärda skurkar och hjältar (Agent Smith i Matrix och Elrond i Sagan om Ringen) gör en formidabel Johann Schmidt/Red Skull även om jag nästan tyckte han var bättre som Schmidt.

Till och med Tommy Lee Jones som är hopplöst träig i vanliga fall lyckas här få till skådespeleriet, absolut bästa rollen jag sett honom prestera någonsin, fast han är nog det svagaste kortet ändå i denna ensemble. När Howard Stark, far till Tony Stark (Iron Man) dyker upp trodde jag ett kort tag först att det var Robert Downey Jr. för likheten de fått till med Dominic Cooper som gör rollen är slående. Stanley Tucci är som vanligt suverän och denna gång är han själva uppfinnaren till supersoldatserumet, Dr. Abraham Erskine och blir lite som Obi-Wan Kenobi är för Luke Skywalker för Steve Rogers.

Det var verkligen uppfriskande att se en krigsfilm, för det är minst lika mycket en krigsfilm som en superhjältefilm, i klassisk stil efter alla dessa mer realistiska skildringar som Saving Private Ryan med flera. Detta är matiné-action på högsta nivå och den är mycket närmare Indiana Jones och Sky Captain and the World of Tomorrow än sina egentliga systerfilmer Hulk, Iron Man och Thor. Det finns till och med en blinkning till de två tv-filmer med Reb Brown som Captain America, från 1979.

För alla över 11 år (filmens åldersgräns), och de menar jag verkligen alla, är detta en måste ses. Den flyger förbi Batman-rullarna som svischande sköld, detta är helt enkelt den bästa seriefilm som gjorts på åratal.

Fotot är fullt godkänt och bitvis spektakulärt, framför allt är det klippningen i actionsekvenserna som är mycket välgjort, perfekt tajming i varje ruta. Ljudeffekterna som tyvärr allt som oftast hamnar i skymundan får här ett rejält uppsving, medan jag såg filmen var jag övertygad om att Ben Burtt (Star Wars) varit ansvarig men han har inte haft ett finger i denna produktion, men ljudet är exceptionellt väl utnyttjat. Dova ljud av smockor precis som det ska vara i den här typen av film. Filmen är, som så många andra filmer just nu, i 3D men det varken stör eller tillför något.

Joe Johnston som regisserat har fått till en lyckträff utan dess like och vill man se en annan av hans seriefilmer som också den utspelar sig i skuggan av andra världskriget så ska man kolla in Rocketeer. Finns det något smolk i bägaren? Några smärre saker som dock inte påverkar helhetsresultatet. Man får aldrig se Caps dräkt så som vi är vana att se den i serien, vilket kunde varit trevligt. Vi bjuds istället på en 40-talsvariant som inte är lika ikonisk. Det och att Peggy Carter får lite för lite tid på duken är väl egentligen de enda invändningar jag har.

Slutligen den obligatoriska bonusscenen: Här bjuds man på något nytt i denna väg och det blir nästan så man skriker rakt ut "VILL HA NU". Den ligger som vanligt allra sist, men eftertexterna är långa så är ni snabba hinner ni på toaletten om det krisar och tillbaka.

Mitt betyg för denna guldklimp blir en stabil femma.

Sidnot: Lyckades inte hitta en enda sak som var någon slags förtäckt USA-propaganda utan de har lyckats styra förbi det på ytterst skickligt sätt. Marvel har ju i och för sig god vana i att hålla Cap utanför sådant. Kan också nämna att i varken Aftonbladet, Metro eller på SVT lär man få ett enda ljud om bonusscenen eller att den ens finns då recensenterna därifrån inte brydde sig nog att stanna kvar och se hela filmen.

Premiär 12:e augusti
Hemsida här.

Green Lantern - gästrecension

Vännen och Lekande Människan Affe passar på att filmrecensera när jag själv är på semester - stort tack! Nu har han varit iväg och sett superhjälterullen Gröna Lyktan. För säkerhets skull skickar vi med en spoilervarning - läs på eget bevåg innan du sett filmen.
Det här är en förkortad version av Affes fullständiga recension, som du hittar på Serieforum - här.

Så efter en rad av Marvel-filmer var det nu dags för en DC-rulle, Gröna Lyktan som han hette i serietidningen Gigant på 70-talet, eller Green Lantern som är originalnamnet som gäller numera. Som seriefigur är han nog inte en av de mest kända från DC, så som Stålmannen och Läderlappen, men han har varit medlem i Lagens Väktare (Justice League of America) under en väldigt lång tid. Medlemskapet i JLA har bitvis varit minst lika viktigt som det faktum att han också är en av de mest kända, på vår planet, medlemmarna av Green Lantern Corps - en pangalaktisk polisliknande styrka som rycker in och skyddar var helst det behövs i universum.

Som det normalt alltid är i seriefilm så hänvisas det inte över till andra karaktärer som befolkar samma universa. Detta är med andra ord en helt renodlad film om Hal Jordan och Green Lantern Corps, Justice League of America, Stålis och de andra nämns inte över huvud taget. Det verkar inte som Warner bestämt sig än för om de ska göra som kollegorna på Marvel och låta sina hjältefilmer leda upp till en JLA-film så som Marvel gör inför The Avengers.

Filmen är helt och hållet placerad i nutid, i en odefinierad storstad, troligen tänkt att vara samma som i serien, ser ut som Houston/Dallas ungefär fast vid kusten (egentligen filmad i Louisiana bland annat). Medan Harold Jordan leker med stridsplan så seglar en ny stor fara upp för Green Lantern Corps ute i rymden vilket får till följd att den främste Lyktan skadas och kraschar på Jorden. Innan han dör hinner han dock anförtro Hal att ta över ringen och påbörja sin karriär som ny väktare för sektor 2814 där Jorden ingår.

Precis som Marvels film Thor i våras, blir det två olika ställen som handlingen utspelar sig efter detta livsändrande möte mellan Jordan och den döende Abin Sur. På Jorden som inte ont anande används som en bricka i den galaktiska kampen mellan gott och ont och själva hemvärlden för Green Lantern Corps planeten Oa. Den nya mänskliga Lyktan får en snabbkurs i hur ringen och kraften används och han får även möta mängder med andra Green Lanterns från hela universum. Här lyfter i mitt tycke filmen något. De Lyktor man hittills fått se lider bitvis av Star Trek-fenomenet - sätt lite jox i pannan på en människa så är det en utomjording, men på Oa blir det mer som cantinan i Star Wars, mer variation på de olika arterna alltså.

Nu kommer även ett väldigt vanligt tema in bilden, när den oansvarige pojkvaskern ska axla sitt nya ansvar och bli en man, precis som kollegan från Marvel, Spider-Man, får GL nu inse att med denna kraft kommer också stort ansvar, och en tung plikt. "A hero's journey" som Joseph Campbell skriver om passar som handsken här.

För att inte gå in för mycket på vad handlingen går ut på får det räcka med det. Så som nästan alla storfilmen numera är förstås även Green Lantern i 3D som denna gång varken tillför eller skadar filmen. Det är inget peka rakt ut i salongen effektsökeri, och det är väldigt skönt att slippa den typen av 3D-fånerier. Under i alla vissa bitar av filmen upptäckte jag att den såg lika bra ut, fast ljusare, utan glasögonen. Är man inte stor 3D-älskare rekommenderar jag att se den i vanlig 2D om det nu finns några sådana kopior (i Stockholm verkar det inte göra det).

De obligatoriska visuella effekterna är godkända för en film i denna genre och kostnad. Idérikedomen hur ringens kraft används var ganska omfattande även om jag gärna sett att den använts lite mer under filmens gång. Jag hade även uppskattat om man visat hur andra arter använde kraften på sätt som speglat deras ursprung precis som Hal framkallar typiska jordiska saker. Där hade man verkligen kunnat spela på mer fantasi. Fajterna var rätt ordinära, varken spektakulära eller dåliga utan de fyllde sitt syfte men inte så mycket mer än så. Ljudeffekterna hade man verkligen kunnat satsa mer krut på, vi vet ju alla hur det låter när en Jedi tänder sin ljussabel, och de hade gott och väl kunnat knyta någon typ av ljud till ringen i aktivt läge. Positivt var det i alla fall att filmen inte var översköljd med popmusik i något billigt grepp att locka Mtv-generationen.

Som filmens fiende syns Parallax som i filmen till stor del ser ut att vara hämtad direkt från valfri H.P. Lovecraft-berättelse. Med lite skicklig klippning så har man fixat "bläckfisken" i Watchmen med hjälp av denna varelse, det lär nog inte dröja tills något ambiöst fan fixat det på Youtube. Jag kunde inte låta bli att tänka Cthulhu om och om igen när denne for fram. Fast det får man nog bitvis lasta serien mer för än filmen.

För regin står Martin Campbell som kanske mest är känd för GoldenEye och Casino Royale och han har gjort ett godkänt jobb men saknar nog den fingertoppskänsla som Bryan Singer (X-Men 1 & 2, Superman Returns), Zack Snyder (300, Watchmen) och Matthew Vaughn (Kick-Ass, X-Men: First Class) har för seriebaserad film. Själva seriekänslan tycker jag till viss del uteblir, men det kan också bero på att jag läst relativt lite Green Lantern. (Kan nästan garantera att ingen ordinarie recensent erkänner att de läst väldigt lite GL.)

Det jag verkligen föll för var hur Green Lantern flög, det var snyggt och mjukt på ett sätt jag inte direkt kan påminna mig att jag sett tidigare, faktiskt mycket bättre än Iron Man exempelvis, även om IM inte alls är dålig flygmässigt men här var det den enskilda sak som jag gillade rejält. De ansvariga f

ör flygandet (och då menar jag inte med plan alltså) har gjort ett exceptionellt bra jobb. Flygsekvenserna med flygplan var klart bra de också, som Top Gun i snabbformat.

Tyvärr lutar det åt att GL blir en total flopp i Sverige, på visningen jag var på premiärdagen var vi 20-talet besökare, möjligtvis kan den räddas något om recensionerna blir översvallande positiva, men i alla fall i Sverige får nog Warner eller rättare sagt Fox som distribuerar filmen här hos oss se på svaga siffror. Jag tycker att den förtjänar lite bättre öde än vad den ser ut att få just nu.

Som vanligt: Ha inte så bråttom ut för då missar ni bonusscenen, som var väldigt passande i detta fall. Bör ge ett leende på läpparna hos alla seriediggare.

Mitt betyg på Green Lantern blir en stabil trea, man hade kunnat slipa på en del saker. Fullt godkänd underhållning men inte mer än så.

Hemsida här.