Visserligen har Klumpsmurfen en förmåga att ställa till det, men i stort råder lugnet i den lilla smurfbyn. Alla ser fram mot den kommande högtidsfesten. Men plötsligt befinner sig ärkefienden, den stygge Gargamel, mitt i byn. Hur ska detta gå?
I nya smurffilmen från Sony Pictures Animation har belgaren Peyos små blå varelser digitaliserats till liv. De lever där i sin lilla smurfby mitt i skogen, en by som nu faktiskt känns lite för realistisk och saknar albumens färg och känsla. Smurfhusen i svamparna ser inte alls mysiga ut. Det blir bättre när några av smurfarna förflyttas till New York och hamnar i en icke animerad värld.
Under muntra sånger (för övrigt samma lallande som är med i den tecknade tv-serien) träffar de ett New York-par som tar hand om dem. Tur är väl det, eftersom även Gargamel och hans elaka katt Azrael har tagit sig till det stora äpplet för att jaga vidare.
I de första scenerna med Gargamel (Hank Azaria) är jag tveksam, men allteftersom filmen rullar på vinner han mitt hjärta. Han är inte bara en ond magiker à la Lord Voldemort - han är som superskurkarna i superhjältehistorier. Med andra ord den där coola som tar över showen och emellanåt skrattar man högt åt honom och hans kommentarer.
-Det gäller att vara smurfimistisk!
-Jag väljer att vara pesismurfisk.
/Dialog mellan smurfarnaFör att inte synas, kamouflerar sig gärna smurfarna genom att gömma sig mot blå bakgrunder, som reklamskyltar för storsmurfarna i Blue Man Group. Andra prylar som skymtar förbi i bakgrunden är sublimt produktplacerade Sonyprylar.
För oss stora ba
rn bjuds det på flirtar med Apocalypse Now, The Warriors och Teenage Mutant Ninja Turtles. Synd bara att genustanken är så gammaldags så man kräks. En del av handlingen utspelas på ett sminkföretag, så fördomar om kvinnoideal är kanske extra svåra att undvika i den miljön. Den mjäkigaste personen i hela filmen är New York-frun Grace som tar hand om smurfarna. Hon är en sån där fjanttyp som lyfter på ena benet när hon kysser sin man. Det är tur att klumpsmurfen finns och driver handlingen framåt.
3D:n är hygglig men tillför som vanligt inte mycket, även om jag faktiskt rycker till vid något tillfälle.
En liten festlig detalj är att amerikanarna i filmen inte har en aning om vad smurfar är, så de googlar och får reda på att de blå är fantasivarelser. Plötsligt befinner vi oss i en sån där parallellvärld, en bugg i matrixen, en spricka i den fjärde väggen. Är de små blåbären riktiga eller bara fantasifoster?
Om ett par dagar ska jag se filmen med barnen och jag misstänker att de kommer älska den. Själv säger jag att betyget ligger mellan en tvåa och trea, men kompletterar inom kort med betyg från kidsen.
Hemsida
härJag såg filmen med vännen Affe (som så snällt gästrecenserat här under sommaren). Han har skrivit sin recension på Serieforum
här.
Uppdaterat:
========
Då har jag sett filmen igen. Med barnen den här gången.
Här är deras blygsamma betyg:
9-åringen: 5
7-åringen: 4,5
5-åringen: 1000!!!
Serien är tämligen rufft tecknad. Bakgrunderna är detaljerade, samtidigt som många av karaktärerna är riktigt grovhuggna, fula och skönt utflippade på ett medvetet sätt. Historierna av Jacques Tardi är mystiska med massor av härliga övernaturliga inslag, likaså är filmen.
