Tintin har inte mer än hunnit betala för den antika fartygsmodellen "Enhörningen" innan han blir erbjuden stora summor för den. Plötsligt skjuts folk ihjäl runt omkring, plånböcker stjäls och fler fartygsmodeller dyker upp. Innan vår hjälte ens hinner säga "Syldavien" är han ute i vida världen på en hisnande skattjakt. Så har Tintin åter packat resväskan för att bege sig till Amerika. Förra gången gjorde han det i det tredje albumet och jagade gangsters. Den här gången har han tagit sig till Hollywood för att med hjälp av regissören Steven Spielberg och producenten Peter Jackson försöka vinna den amerikanska marknaden. Även om filmen inte utspelas i Amerika är det USA och den amerikanska publiken som är det primära målet den här gången.

Behöver vi européer oroa oss över vår "nya" Tintin? Ja och nej - det är mest upp till en själv.
Är det någon som kan överföra Tintins värld till film så är det Spielberg, ansåg Tintins skapare Hergé. Dagens rättighetsinnehavare har lyssnat till hans önskemål och nu har Spielbergs första Tintinäventyr äntligen blivit konkret. Att vi till detta kommer få våra Happy Meals serverade med
Tintinprylar tycker jag personligen bara är roligt.
"What if the movie sucks?" säger Stjärnornas krig-fansen i filmen Fanboys när de bänkar sig för att äntligen få se den efterlängtade Star Wars Episode I. Samma gnagande känsla hade jag när jag satte mig i salongen för att se den film jag väntat på i snart 30 år (Spielberg förvärvade första gången rättigheterna till Tintin i början av 80-talet).
Dessutom har tidningar och media hausat upp förväntningarna. Jag tror nämligen journalister älskar kollegan Tintin. Flera inom kåren jag känner har sagt "Det är ju tack vare Tintin man hamnat i det här jobbet."

Men jag behövde inte oroa mig. Filmen levererar. I biomörkret förvandlas jag till en 11-åring på matinévisning. Jag kurar ihop mig och myser när det regnar och blixtrar på vita duken. OK, kanske motsvarar filmen inte fullt ett kvarts sekels väntan, men nära på. Jag blir raskt sugen på att se om den och längtar redan till dvd-släppet. Att få stanna upp och kolla på ruta för ruta och få se mängder av extramaterial och borttagna scener.
Jag ska försöka att inte spoila för mycket. I albumserien hänger Enhörningens hemlighet ihop med Rackham den Rödes skatt. Lite Rackham är med även nu, men istället har man valt att främst väva in äventyret Krabban med guldklorna (referenser till en del andra äventyr finns också) - det album där Tintin och Kapten Haddock första gången träffas. Det betyder en ny handling och en del överraskningar. Några positiva andra negativa, men mest bara annorlunda - "same, same but different". Bland annat är skurkgalleriet ändrat. Albumtyperna bröderna Vogel/Fogel har helt plockats bort, men symboliseras istället av en annan fågel.
Man har filmat med hjälp av performance capture-teknik och skådespelarna har burit speciella dräkter. Skådisarnas rörelser lyfts in i datorvärlden och animeras.
Det är inte "min" Tintin jag ser till 100%. På de här figurerna ser jag pigmentförändringar, födelsemärken, buskiga ögonbryn och näshår jag aldrig tidigare sett. Men jag bjuds också på andra karikatyrdrag som skulle vara svårt att göra på riktiga skådespelare.
Dupondtarna känns en aning mulligare än deras tecknade föregångare, mer som Helan & Helan.
Kläder och bakgrunder är riktigt snygga, om än lite ruffare än i albumen. Hergés klara linje som finns i serien är inte lika utmärkande. Nu är känslan istället mer realistisk. Den här gången får vi också se mer av Tintins lägenhet än vi är vana vid.
Mycket action blir det och det fäktas med allt från sablar och master till lyftkranar.
Haddock dricker lika mycket whisky som tidigare, men pipan tror jag minsann han nästan helt lämnat på spiselkransen.
De skådisar s

om varit i dräkterna är bland annat Jamie Bell (Tintin), Andy Serkis (Haddock) och Daniel Craig (Rackham den Röde). De har också lånat ut sina röster. Jag såg den svenskdubbade versionen, men vad jag sett och hört i engelsktalande trailers låter de alldeles utmärkta.
Det gör också de svenska rösterna bl a Jesper Adenfelt (Tintin. Du känner honom kanske bäst som svenska rösten hos Ron i Harry Potter), Johan Hedenberg (Haddock) och Johan Rabaeus (Rackham den Röde). Jag inser att jag köpt deras stämmor innan jag ens hunnit tänka på det.
Redan inledningsscenerna är otroligt vackra - de bästa jag sett sedan
Watchmen. I filmens början hyllas också Hergé på ett mycket hedervärt sätt. I samma veva bryter Tintin den fjärde väggen och vänder sig mot oss i publiken och frågar vad vi tycker. Sekunden efteråt inser vi att det är Milou han pratar med.
Ungefärlig replik:
Tintin: -Hur sugen är du på äventyr?
Haddock: -Jag är utsvulten!Spielberg lär första gången fått upp ögonen för Tintin sedan en journalist jämfört hans Indiana Jones med Tintin. Och visst finns det likheter. I Indyfilmerna finns flera drag från den fiffige reportern, och här hos Tintin vilar ständigt Indys skugga. Liksom i Indyrullarna åker Tintin motorcykel med sidovagn, det skjuts med bazookas (Indy hade visserligen kanske ett raketgevär) och folk håller på att åka in i roterande propellerblad. Det flirtas också med andra av Spielbergs verk, t.ex. Hajen.
Tintinkännaren och översättaren
Björn Wahlberg gjorde mig uppmärksam på musiken och jag håller med. John Williams kompletterar med pampigt soundtrack och det finns visserligen ett Tintintema, men utan den där Williamstypiska catchiga Superman-, Star Wars- eller Indiana Jones-slingan.

På fredag är det premiär och då beger jag mig till bion med alla andra fans - flera från Tintinföreningen
Generation T. Då blir det engelskt tal och 3D. Jag längtar redan - och jag längtar till uppföljaren.
Betyg: En övertygande skön fyra
Internationell hemsida
härPremiär: 111028