Rigoletto - Nyinvigning!

Mycket svart och röd känsla.

Efter månader av renovering öppnar idag åter anrika biografen Rigoletto i Stockholm.

På gamla Riggan (som kompisen Affe alltid säger) har jag sett mången film, speciellt härliga brukar premiärkvällarna vara.

Här lyckades jag också uppnå mitt peronliga mål att ha sett alla James Bondfilmer innan jag uppnått rätt ålder. Minns speciellt en gång då kompisen MS stod ute på toaletten och tuschade stråna under näsan för att se lite äldre ut "Det är i nöden man kommer på sina bästa uppfinningar" sa han. Sedan tog vi båda ett djupt andetag och lyckades komma förbi (en ganska trött) vaktmästare.

Ett annat minne är då vi skulle ordna Läderlapps-fest och behövde rekvisita. Kompisen LF klättrade en sen kväll upp i ett av Rigolettos skyltområden och fick med sig en pappfigur föreställande den mörke riddaren, en pjäs som säkert var större än LF själv.
Precis vid utgången fick en vakt se honom och skrek "Vad i helvete!!! Släpp Batman, din jävel!". LF lubbade för glatta livet Kungsgatan upp tillsammans med sitt byte. Han försökte springa upp för en av trapporna som går upp till Kungsbroarna, men där kändes vaktens flämtande allt för nära. Trofén var tvungen att släppas.

Vy från övre regionerna.

Surmulet fick LF stå uppe på bron och titta ner på Kungsgatan. Där fick han se hur en jävligt nöjd biografvaktmästare marscherande tillbaka till Rigoletto med en Batman-figur under armen.
En tid senare var jag hemma hos LF och såg faktiskt en likadan Batmanfigur stående i ett hörn. Möjligen hade någon fått revansch?

Ikväll går The Avengers upp i stora salongen, där det nu även fixats en VIP-salong med tillhörande bar. Själva VIP-platserna är alltså balkongen och ska du sitta här och jäsa i skinnfåtöljerna får du nog slanta upp runt 150-200 kronor för ett biobesök.

Nåväl, vi hoppas det går bra för "Nya Rigoletto" - du har varit saknad.

Röda mattan är utrullad och redo.

Direktentré till haket bredvid

Den gamla öppna spisen har man naturligtvis inte rört.

VIP-baren en trappa upp.

The Avengers - en recension

Den mystiska rymdkuben, eller tesserakten, är hittad och undersöks i hemligt labb. Plötsligt dyker stygge Loki upp och lägger vantarna på dyrgripen. Nick Fury är piskad att samla ihop ett dream team av superhjältar och få dem att jobba ihop för att ha en chans att ta pjäsen tillbaka och stoppa hotet om en förestående utomjordisk attack.

Vi har redan sett separata filmer om både The Hulk och Captain America. Likaså om Thor och Iron Man. Men nu jäklar slängs de alla ihop i en över 2 timmar och 20 minuter lång historia. Dessutom addas det på några hjältar till.
När Marvel gör film av sin serie om supergänget The Avengers borde väl resultatet bli rena rama julafton för oss som älskar superhjältefilmer, eller?

Det här är resultatet av Marvels hedervärda jätteexperiment som genom tidigare filmer - och framför allt de små miniepisoderna efter eftertexterna - långsamt, långsamt byggt upp fragment till den historia som nu ska bli svitens klimax. Ett mål som förpliktigar. Och visst är det tufft att leva upp till förväntningarna. Filmens startsträcka kräver en del av tittaren. Har man de tidigare filmerna i någorlunda färskt minne är förutsättningarna bättre.

Men snart är man inne i äventyret och vi bjuds på hjältemod, broderskap och fantastiska åkdon. Självklart finns här också superskurkar, mörker och ren, vass ondska.
Vi får se riktigt sköna kampsportmoves av Black Widow och Captain America, härlig humor av Stark/Iron Man och ett rejält krossande med The Hulk. När filmen växlar upp till final är det lätt att bara sitta med och njuta.

Det är inte första gången vi ser superkonstellationer. Tidigare har vi till exempel bjudits på filmatiseringar av både X-Men och The Fantastic Four. Den här gången är det många utpräglade ensamvargar vars egon måste övervinnas, krafterna synkas ihop och optimeras för att dra åt samma håll. Det är ingen lätt uppgift den stenhårde Nick Fury på S.H.I.E.L.D. har.
Fury spelas av Samuel L. Jackson (vars karaktär äntligen får fullt utrymme i en hel superhjältefilm) och han gör det ungefär tusen gånger bättre än när David Hasselhoff gjorde rollen 1998.

Det mesta blir bättre ju längre filmen pågår. Inledningsvis känns till exempel ögoneffekter som något Arkiv X gjorde för mer än ett decennium sedan, men när filmen rullar på får man faktiskt ibland riktigt sköna ilningar längs ryggraden. 3D-effekterna känns ok, men går som vanligt alldeles utmärkt att klara sig utan. Däremot verkar det ha blivit ett manér att filma på ett sånt sätt att poser och kroppsställningar ska kunna upplevas från sin bästa sida om man ser filmen i just 3D.
Ljudet reagerade jag flera gånger över att det var riktigt bra i sitt förhållande till den visuella scenen. Du hör något långt bak till vänster i salongen ena sekunden och ett ögonblick senare susar något in genom vita dukens vänstra sida.

"-Hulk! Smash!!!"
Hulk får ens stridsorder.

Som vanligt finns det skillnader när man jämför filmen med förlagan, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig nämnvärt. Hjältesammansättningen i The Avengers har alltid förändrats och det är klart att man kan sakna några av gruppens andra hjältar.
Svagast i den här uppsättningen känns Hawkeye (men ok, han har en del majsiga pilspetsar), starkast är Iron Man och Hulk som (förlåt liknelsen) växer med uppgiften. De båda bjuder på en hel del sköna skratt. Och visst är det alltid kul att se vår egen Stellan Skarsgård i en av birollerna. Stan Lees medverkan känns dock lite si så där den här gången.

Filmen når kanske inte helt upp till att bli det supercrescendo vi så innerligt hoppats på, men visst är The Avengers en riktigt maffig superhjälterulle. En rättvis 4 blir betyget.
Den här gången behöver vi inte heller vänta till eftertexternas slut för att få ett hum om vad som komma skall - för en fortsättning, det blir det.

Hemsida här
Premiär fredag 2012-04-27


 

Om Seriefestivalen i SvD

SvD Kulturs framsida pryds av Lisa Medins Medley

Tisdagens Svenska Dagbladet berikade oss med ett uppslag om den kommande Seriefestivalen i Stockholm.


Den ena sidans text är skriven av Adam Svanell och beskriver hur festivalen uppmärksammar kopplingen mellan serier och musik. Det berättas till exempel om hur Ville Ranta uppträder och skapar genom att teckna inför publik till tonerna av ett jazzband.





På den andra sidan berättar serieskaparna Lisa Medin, Simon Gärdenfors och Sören Glosimodt Mosdal om hur de personligen ser på relationen mellan musik och serier.

The Avengers - Gå på galapremiären

Peppen inför fredagens premiär av nya superhjältefilmen Marvels The Avengers är i full gång.

Redan ikväll, måndag, är det dags för galapremiär. Filmbolaget ger nu dig som har en superhjältedräkt hängande i garderoben (eller är pigg på att dra på dig kallingarna utanför brallorna) möjligheten att se visningen. Dessutom får du mingla runt under den glittriga efterfesten på Café Opera.


Hur ska du då göra för att vara med om superspektaklet? Du drar helt enkelt på dig din superhjälteskrud och går (flyger?) till biografen Park på Sturegatan kl 17.45. Där väljs de 10 bäst uppklädda ut för att se film och få parta på efterfesten.

Det sägs ingenstans att det måste vara en Marvelkostym så det är bara att kasta sig in i närmsta telefonkiosk och svida om.

Här är jag själv stiligt uppklädd som Kick-Ass, involverad i en skön cross over där jag spöar skiten ur släkten Fett (hmm... or getting my ass kicked).

Zombie walk Stockholm - datum satt

Datum för ny Zombie walk i Stockholm är satt. Den 25 augusti är det dags att hasande och gurglande ge sig ut på stadens gator.
-Världens roligaste grej!

Googla runt lite, låt dig inspireras och häng på.

Mer info på Facebook här.

Våga vrida pinnen!

Igår vred jag min första pinne.
Och vad betyder då det? Nej, inget kinky, bara lite busigt.

När man lastat upp sina varor på butikens kassaband vrider man helt enkelt pinnen (eller "handelshindret" som någon fyndig person kallade den) ett kvarts varv så att den ligger längs med bandet.

Varför? Ja, varför inte? Kanske en liten markering att man inte låter sig rättas in i ledet hur som helst minsann. Think different!
Konstigt nog var det lite pirrigt, särskilt när man skulle ha upp kameran och fota samtidigt.
Tydligen var jag så shaky att det faktiskt inte verkat ha blivit något bildbevis, men ni får ta mig på orden.
Massor av bilder finns istället på en av Facebooks snabbast växande klubbar: Vi som vrider på pinnen.

Och 'Ja' - farbrorn bakom mig vred raskt tillbaka pinnen så den hamnade "som den ska".

Tack för tipset Joel D.

Lika som bär: Dr No's högkvarter - MoodGallerian

Lika som bär?









---Dr. No's bas i Agent 007 med rätt att döda-------------Nya MoodGallerian, Sthlm-----------

It's a must-have - datorfodral à la skrivmaskin

Jag måste säga att jag är riktigt förtjust i mitt nya skinn till datorn. Skrivmaskinsfodralet finns för 250:- på T-shirt Store.



En riktig skrivmaskin jag nästan dagligen går förbi, finns annars på barnens skola. En fin gammal Remington.

Vill minnas att det är efter det varumärket deckaren Remington Steele är namngiven.

Några lätta och tunga tankar från veckan som gick

Om man summerar den gångna veckan, har det hänt massor av roliga saker: H.P. Lovecraftfestivalen, Uppsala Comix, avslutning av Mangamånaden på Serieteket för att nämna några.

Men den stora händelse som upptagit stora delar av Seriesveriges tankar går tyvärr i moll.
Den stora, kanske den största, drivkraften för svenska seriers utveckling - Kristiina Kolehmainen - har gått vidare till livet efter detta.

Visst hade vi koll på varandra över Facebook, men jag kan inte säga att jag "kände" henne på det personliga planet. Däremot: så fort man gjorde något serierelaterat, litet eller stort, fanns hon alltid, alltid där. Höll vi ett föredrag i Tintinföreningen Generation T satt hon där och lyssnade. Om man var på Franska institutet och hörde en dragning om europeiska serier kunde man slå sig i backen på att hon var där. Och självklart kunde man alltid springa på henne på skötebarnet Serieteket eller på de mässor och evenemang hon själv varit med och dragit igång.

Nu kommer det inte vara så längre och det kommer jag att sakna. Men det arv hon lämnar efter sig till oss serieälskare i form av allt hon byggt upp kommer finnas kvar och för det kan vi andra vara evigt tacksamma.

Tack Kristiina och vila i ro.