Den Lekande Människan

Rigoletto - Nyinvigning!

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Fri, 27 Apr 2012 09:37:00 +0000

Mycket svart och röd känsla.

Efter månader av renovering öppnar idag åter anrika biografen Rigoletto i Stockholm.

På gamla Riggan (som kompisen Affe alltid säger) har jag sett mången film, speciellt härliga brukar premiärkvällarna vara.

Här lyckades jag också uppnå mitt peronliga mål att ha sett alla James Bondfilmer innan jag uppnått rätt ålder. Minns speciellt en gång då kompisen MS stod ute på toaletten och tuschade stråna under näsan för att se lite äldre ut "Det är i nöden man kommer på sina bästa uppfinningar" sa han. Sedan tog vi båda ett djupt andetag och lyckades komma förbi (en ganska trött) vaktmästare.

Ett annat minne är då vi skulle ordna Läderlapps-fest och behövde rekvisita. Kompisen LF klättrade en sen kväll upp i ett av Rigolettos skyltområden och fick med sig en pappfigur föreställande den mörke riddaren, en pjäs som säkert var större än LF själv.
Precis vid utgången fick en vakt se honom och skrek "Vad i helvete!!! Släpp Batman, din jävel!". LF lubbade för glatta livet Kungsgatan upp tillsammans med sitt byte. Han försökte springa upp för en av trapporna som går upp till Kungsbroarna, men där kändes vaktens flämtande allt för nära. Trofén var tvungen att släppas.

Vy från övre regionerna.

Surmulet fick LF stå uppe på bron och titta ner på Kungsgatan. Där fick han se hur en jävligt nöjd biografvaktmästare marscherande tillbaka till Rigoletto med en Batman-figur under armen.
En tid senare var jag hemma hos LF och såg faktiskt en likadan Batmanfigur stående i ett hörn. Möjligen hade någon fått revansch?

Ikväll går The Avengers upp i stora salongen, där det nu även fixats en VIP-salong med tillhörande bar. Själva VIP-platserna är alltså balkongen och ska du sitta här och jäsa i skinnfåtöljerna får du nog slanta upp runt 150-200 kronor för ett biobesök.

Nåväl, vi hoppas det går bra för "Nya Rigoletto" - du har varit saknad.

Röda mattan är utrullad och redo.

Direktentré till haket bredvid

Den gamla öppna spisen har man naturligtvis inte rört.

VIP-baren en trappa upp.

The Avengers - en recension

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Thu, 26 Apr 2012 21:46:00 +0000

Den mystiska rymdkuben, eller tesserakten, är hittad och undersöks i hemligt labb. Plötsligt dyker stygge Loki upp och lägger vantarna på dyrgripen. Nick Fury är piskad att samla ihop ett dream team av superhjältar och få dem att jobba ihop för att ha en chans att ta pjäsen tillbaka och stoppa hotet om en förestående utomjordisk attack.

Vi har redan sett separata filmer om både The Hulk och Captain America. Likaså om Thor och Iron Man. Men nu jäklar slängs de alla ihop i en över 2 timmar och 20 minuter lång historia. Dessutom addas det på några hjältar till.
När Marvel gör film av sin serie om supergänget The Avengers borde väl resultatet bli rena rama julafton för oss som älskar superhjältefilmer, eller?

Det här är resultatet av Marvels hedervärda jätteexperiment som genom tidigare filmer - och framför allt de små miniepisoderna efter eftertexterna - långsamt, långsamt byggt upp fragment till den historia som nu ska bli svitens klimax. Ett mål som förpliktigar. Och visst är det tufft att leva upp till förväntningarna. Filmens startsträcka kräver en del av tittaren. Har man de tidigare filmerna i någorlunda färskt minne är förutsättningarna bättre.

Men snart är man inne i äventyret och vi bjuds på hjältemod, broderskap och fantastiska åkdon. Självklart finns här också superskurkar, mörker och ren, vass ondska.
Vi får se riktigt sköna kampsportmoves av Black Widow och Captain America, härlig humor av Stark/Iron Man och ett rejält krossande med The Hulk. När filmen växlar upp till final är det lätt att bara sitta med och njuta.

Det är inte första gången vi ser superkonstellationer. Tidigare har vi till exempel bjudits på filmatiseringar av både X-Men och The Fantastic Four. Den här gången är det många utpräglade ensamvargar vars egon måste övervinnas, krafterna synkas ihop och optimeras för att dra åt samma håll. Det är ingen lätt uppgift den stenhårde Nick Fury på S.H.I.E.L.D. har.
Fury spelas av Samuel L. Jackson (vars karaktär äntligen får fullt utrymme i en hel superhjältefilm) och han gör det ungefär tusen gånger bättre än när David Hasselhoff gjorde rollen 1998.

Det mesta blir bättre ju längre filmen pågår. Inledningsvis känns till exempel ögoneffekter som något Arkiv X gjorde för mer än ett decennium sedan, men när filmen rullar på får man faktiskt ibland riktigt sköna ilningar längs ryggraden. 3D-effekterna känns ok, men går som vanligt alldeles utmärkt att klara sig utan. Däremot verkar det ha blivit ett manér att filma på ett sånt sätt att poser och kroppsställningar ska kunna upplevas från sin bästa sida om man ser filmen i just 3D.
Ljudet reagerade jag flera gånger över att det var riktigt bra i sitt förhållande till den visuella scenen. Du hör något långt bak till vänster i salongen ena sekunden och ett ögonblick senare susar något in genom vita dukens vänstra sida.

"-Hulk! Smash!!!"
Hulk får ens stridsorder.

Som vanligt finns det skillnader när man jämför filmen med förlagan, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig nämnvärt. Hjältesammansättningen i The Avengers har alltid förändrats och det är klart att man kan sakna några av gruppens andra hjältar.
Svagast i den här uppsättningen känns Hawkeye (men ok, han har en del majsiga pilspetsar), starkast är Iron Man och Hulk som (förlåt liknelsen) växer med uppgiften. De båda bjuder på en hel del sköna skratt. Och visst är det alltid kul att se vår egen Stellan Skarsgård i en av birollerna. Stan Lees medverkan känns dock lite si så där den här gången.

Filmen når kanske inte helt upp till att bli det supercrescendo vi så innerligt hoppats på, men visst är The Avengers en riktigt maffig superhjälterulle. En rättvis 4 blir betyget.
Den här gången behöver vi inte heller vänta till eftertexternas slut för att få ett hum om vad som komma skall - för en fortsättning, det blir det.

Hemsida här
Premiär fredag 2012-04-27

Om Seriefestivalen i SvD

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Tue, 24 Apr 2012 22:16:00 +0000

SvD Kulturs framsida pryds av Lisa Medins Medley

Tisdagens Svenska Dagbladet berikade oss med ett uppslag om den kommande Seriefestivalen i Stockholm.

Den ena sidans text är skriven av Adam Svanell och beskriver hur festivalen uppmärksammar kopplingen mellan serier och musik. Det berättas till exempel om hur Ville Ranta uppträder och skapar genom att teckna inför publik till tonerna av ett jazzband.

På den andra sidan berättar serieskaparna Lisa Medin, Simon Gärdenfors och Sören Glosimodt Mosdal om hur de personligen ser på relationen mellan musik och serier.

The Avengers - Gå på galapremiären

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Mon, 23 Apr 2012 09:21:00 +0000

Peppen inför fredagens premiär av nya superhjältefilmen Marvels The Avengers är i full gång.

Redan ikväll, måndag, är det dags för galapremiär. Filmbolaget ger nu dig som har en superhjältedräkt hängande i garderoben (eller är pigg på att dra på dig kallingarna utanför brallorna) möjligheten att se visningen. Dessutom får du mingla runt under den glittriga efterfesten på Café Opera.

Hur ska du då göra för att vara med om superspektaklet? Du drar helt enkelt på dig din superhjälteskrud och går (flyger?) till biografen Park på Sturegatan kl 17.45. Där väljs de 10 bäst uppklädda ut för att se film och få parta på efterfesten.

Det sägs ingenstans att det måste vara en Marvelkostym så det är bara att kasta sig in i närmsta telefonkiosk och svida om.

Här är jag själv stiligt uppklädd som Kick-Ass, involverad i en skön cross over där jag spöar skiten ur släkten Fett (hmm... or getting my ass kicked).

Zombie walk Stockholm - datum satt

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Thu, 19 Apr 2012 20:34:00 +0000

Datum för ny Zombie walk i Stockholm är satt. Den 25 augusti är det dags att hasande och gurglande ge sig ut på stadens gator.
-Världens roligaste grej!

Googla runt lite, låt dig inspireras och häng på.

Mer info på Facebook här.

Våga vrida pinnen!

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Fri, 06 Apr 2012 21:21:00 +0000

Igår vred jag min första pinne.
Och vad betyder då det? Nej, inget kinky, bara lite busigt.

När man lastat upp sina varor på butikens kassaband vrider man helt enkelt pinnen (eller "handelshindret" som någon fyndig person kallade den) ett kvarts varv så att den ligger längs med bandet.

Varför? Ja, varför inte? Kanske en liten markering att man inte låter sig rättas in i ledet hur som helst minsann. Think different!
Konstigt nog var det lite pirrigt, särskilt när man skulle ha upp kameran och fota samtidigt.
Tydligen var jag så shaky att det faktiskt inte verkat ha blivit något bildbevis, men ni får ta mig på orden.
Massor av bilder finns istället på en av Facebooks snabbast växande klubbar: Vi som vrider på pinnen.

Och 'Ja' - farbrorn bakom mig vred raskt tillbaka pinnen så den hamnade "som den ska".

Tack för tipset Joel D.

Lika som bär: Dr No's högkvarter - MoodGallerian

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Wed, 04 Apr 2012 21:11:00 +0000

Lika som bär?

---Dr. No's bas i Agent 007 med rätt att döda-------------Nya MoodGallerian, Sthlm-----------

It's a must-have - datorfodral à la skrivmaskin

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Tue, 03 Apr 2012 20:16:00 +0000

Jag måste säga att jag är riktigt förtjust i mitt nya skinn till datorn. Skrivmaskinsfodralet finns för 250:- på T-shirt Store.

En riktig skrivmaskin jag nästan dagligen går förbi, finns annars på barnens skola. En fin gammal Remington.

Vill minnas att det är efter det varumärket deckaren Remington Steele är namngiven.

Några lätta och tunga tankar från veckan som gick

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Mon, 02 Apr 2012 21:14:00 +0000

Om man summerar den gångna veckan, har det hänt massor av roliga saker: H.P. Lovecraftfestivalen, Uppsala Comix, avslutning av Mangamånaden på Serieteket för att nämna några.

Men den stora händelse som upptagit stora delar av Seriesveriges tankar går tyvärr i moll.
Den stora, kanske den största, drivkraften för svenska seriers utveckling - Kristiina Kolehmainen - har gått vidare till livet efter detta.

Visst hade vi koll på varandra över Facebook, men jag kan inte säga att jag "kände" henne på det personliga planet. Däremot: så fort man gjorde något serierelaterat, litet eller stort, fanns hon alltid, alltid där. Höll vi ett föredrag i Tintinföreningen Generation T satt hon där och lyssnade. Om man var på Franska institutet och hörde en dragning om europeiska serier kunde man slå sig i backen på att hon var där. Och självklart kunde man alltid springa på henne på skötebarnet Serieteket eller på de mässor och evenemang hon själv varit med och dragit igång.

Nu kommer det inte vara så längre och det kommer jag att sakna. Men det arv hon lämnar efter sig till oss serieälskare i form av allt hon byggt upp kommer finnas kvar och för det kan vi andra vara evigt tacksamma.

Tack Kristiina och vila i ro.

Bengt Magnusson bekänner färg

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Wed, 28 Mar 2012 07:11:00 +0000

Såg ni Bengt Magnusson och hans slirre på TV4-Nyheterna igår? Av slipsen att döma har han helt klart tillhört Slytherin och deras elevhem.
-Coolt!

Bengt "Malfoy" Magnusson? Låter bra!

Kul att de utbildar nyhetsankare på Hogwarts. Och jag som trodde att Bengt var en typisk mugglare.

När det gäller Peppe Eng däremot... där har det alltid varit lite osäkert...

James Bond kommer till Göteborg

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Tue, 27 Mar 2012 10:02:00 +0000

Om några dagar är det dags för SciFi-mässan i Göteborg. En av deltagarna är självaste James Bond. Eller i alla fall George Lazenby, mannen som - tyvärr - bara gjorde en Bondfilm: I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst.

Jag träffade honom vid ett besök på Pinewood Studios, där han bland annat berättade om sitt liv efter Bond.

Efter att ha sagt nej till fortsatta Bondfilmer dalade karriären och Lazenby drog till Asien. I Hong Kong träffade han Bruce Lee och tillsammans skulle de göra film. Rullen skulle marknadsföras i stil med: "It's Lee. It's Lazenby. It's Bruce vs. Bond". Olyckligtvis dog Bruce Lee innan filmandet hann sätta igång, men Stoner (am.titel) och några rullar till gjordes med ex-Bonden.

Lazenby har också varit med i The Return of the Man from U.N.C.L.E. där han spelade en karaktär med "J.B." som initialer. Hos Hitchcock dök han upp i "Diamonds aren't forever". Festligt är att Lazenby dessutom spelat Stålmannens pappa Jor-El i tv-serien Superboy.

Själv kommer jag inte kunna åka till Göteborg, men hoppas att Lazenby framöver även har vägarna förbi SciFi-mässan i Stockholm. Tills dess får vi hålla till godo med hans memoarer som under året kommer ut under namnet "The Other Fella".

Tintin på dvd

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Mon, 26 Mar 2012 20:37:00 +0000

Nu finns Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet ute på dvd, en riktigt bra filmatisering av vår favoritjournalists eskapader.
Så här skrev DLM om filmen när den gick upp.

I tidningen 'Film på Bio' summerade man öppningen på biograferna, och i Vinterupplagan 2012 stod att läsa "Det senaste höstlovet blev det mest välbesökta hittills och den femte mest besökta veckan under de senaste tio åren. Det är Tintins förtjänst.

Tintins äventyr sågs av 60 procent av biobesökarna och hamnade på en fin åttondeplats över bästa öppningar i modern tid, en lista som toppas av de tre Sagan om ringen-filmerna."

Och nu finns alltså Tintin hos en filmhandlare nära dig.

H.P. Lovecraft-festival

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Mon, 26 Mar 2012 07:50:00 +0000

På Kulturhuset Stockholm startar under måndagen festivalen som hyllar skräckmästaren H.P. Lovecraft - mannen bakom oumbärliga hörnpelare som Cthulhu, Arkham och Necronomicon.

Festivalen pågår mellan den 26/3-1/4 med en rad evenemang både här och där.

Bland annat visas film på Bio Rio. Vad jag vet, gick alla biljetter åt läbbigt fort, men kanske blir det några återbud?

Lite extra intressant tycker jag annars marknaden Bazaare of the Bizarre (fantastiskt namn) verkar vara, 1/4 kl 12-16, Serieteket vån 2, Kulturhuset.

Själv har jag hörlurarna drypande av Skräckens labyrinter, nära på ett dussin H.P. Lovcraftnoveller inlästa av självaste Ernst-Hugo Järegård.
Provlyssna här.

Mer info här på Kulturhuset, Bio Rio och på Faceboo k.

T-shirt på ranelidska

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Fri, 23 Mar 2012 14:03:00 +0000

Temperaturen stiger och mängden latte sjunker i muggarna ute på stadens gatuserveringarna.
Våren är på gång och jag kan inte låta bli att le när jag ser en T-shirt på Carlings.

Yakari på tv

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Thu, 22 Mar 2012 12:06:00 +0000

Med över 20 album översatta till svenska, borde historierna om den lille indianen Yakari vara omåttligt populära i Sverige.
Jag kan - tyvärr - inte själv påstå att jag läst serien, men nu finns en ny chans att låta sig introduceras.

Serien går nämligen som tecknad film på SVT och mina barn verkar tycka den är helt ok. Du kan själv speja in den på SVT.se eller SVTplay.

Filmrecension - John Carter

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Sun, 11 Mar 2012 13:56:00 +0000

Gästrecenstenten och Edgar Rice Burroughsexperten Affe har varit på bio och sett filmen som låter som namnet på någon som skulle kunna vara en amerikansk presidentkandidat, "John Carter". Stort tack säger vi för recensionen, samtidigt som vi som vanligt varnar känsliga läsare för spoilers.

Hundra år efter debuten 1912 är det nu dags för Edgar Rice Burroughs karaktär John Carter att äntligen få sin storfilm.

Det går knappast att skriva en längre text om Burroughs utan att nämna Tarzan så det är lika bra att få det avklarat med en gång. Innan ERB gav sig i kast med sin djungelhjälte skapade han sin allra första litterära figur, John Carter, som dock fått leva i skuggan av apornas son.

John Carter är en före detta sydstatssoldat från Virginia som av ödets nyck blir teleporterad från Jorden till solsystemets röda planet Mars, eller Barsoom som den heter på marsianska. Där blir han indragen i diverse konflikter mellan de olika stammarna, eller arterna, som bebor planeten.

Andrew Stanton, som regisserat filmen, har tidigare gjort bland annat Hitta Nemo och Wall-E men detta är första gången han gjort en film med levande skådisar och en enorm budget. Som medmanusförfattare finns bland andra Michael Chabon som även låg bakom manus till Sam Raimis Spider-Man 2.
Disney har inte sparat på stålarna inför den här filmen utan satsade enorma 250 miljoner dollar, att jämföras med exempelvis Enhörningens hemlighet på 130 miljoner och Captain America på 140 miljoner. Avatar närmar sig med 237 miljoner men det är helt klart att Disney verkligen brakat på med enorma resurser inför John Carter. Vilket är modigt minst sagt får man säga, då både genren "romantisk rymdfantasy" och karaktären är rätt smal och okänd.

Filmens berättelse är inte helt trogen boken A Princess of Mars utan hämtar bara sina grunddrag från den. Man har även lånat in blandade saker från de övriga två böckerna i den inledande Mars-trilogin, The Gods of Mars och The Warlord of Mars. Man har även lagt till vissa saker som saknas helt i böckerna, främst detaljer i Carters tidigare liv på Jorden.
Här ligger både filmens styrka och svaghet. De saker man valt att lägga till, främst på Jorden, ger hela berättelsen ett större djup, man får komma ihåg att ERBs berättelser oftast är mer fokuserad på handling än djup. Tyvärr har man inför filmen valt att minska ner på de episka aspekterna av konstanta krig mellan de olika raserna och hur Carter lyckas vinna vänner inom alla läger. Man har liksom förminskat huvudkaraktären något. Även de andra karaktärerna har minskat något i sin storslagenhet.

I motsats till de något förminskade episka dragen hos själva karaktärerna har man i filmen dragit på max av storslagna miljöer. Redan i Arizona innan John Carter hamnar på Mars anar man hur storslaget det kommer bli. Barsoom liknar Jorden, eller Jasoom som vår planet heter på marsianska, relativt mycket utseendemässigt. Något som kanske inte är så konstigt då den befinner sig i samma solsystem. De stora skillnaderna ligger främst i livet på planeterna. Filmen visar dock inte så tydligt på skillnaderna mellan de olika arterna/raserna och lyckas även likt böckerna undgå att hamna i rasgropen. Det är konflikt men man tar egentligen inte ställning för den ena eller andra sidan. Skurkarna måste bekämpas men det spelar ingen roll vilken tillhörighet de råkar ha.

En av filmen riktigt stora poänger är att man valt att inte förklara någonting, utan handlingen får visa vad som gäller. Vissa kommer nog att känna sig lite förbryllade över detta då man inte ges någon som helst bakgrund eller förklaring till diverse saker. I Edgar Rice Burroughs böcker är det sparsmakat med förklaringar, det mesta nämns bara som hastigast och sedan är det inte mer med det. I filmen går man steget längre och plockar bort flera av dessa, också kanske på gränsen så att det ens blir begripligt för den oinsatte. Själv tycker jag det är helt underbart när man inte överförklarar men denna gång hoppar man verkligen över så mycket som möjligt åt det hållet. Underbart tycker jag, men ser samtidigt en rätt stor risk med att man alienerar de besökare som inte har viss förkunskap.

I mitt tycke har de lyckats otroligt bra med hela den visuella designen. Inte bara att miljöerna är storslagna utan även byggnader, kläder och till och med vapen har en stil som känns väldigt genomarbetad. Sagan om Ringen-filmerna har här äntligen fått en värdig efterträdare när det gäller just den saken. De ytterst sparsmakade beskrivningarna i böckerna ger ju filmskaparna rätt fria händer att låta saker och ting se ut lite som de känner för. Här har de tagit vara på den friheten och vårdat den ömt.

Angående det visuella är denna film förstås som alla storfilmer av det här slaget i 3D. Jag är personligen inte alls förtjust i det utbredda 3D-användandet och tycker inte det tillför något i de flesta fall. Så även denna gång. De ska dock ha beröm för att de inte spelar det minsta på just 3D:n, inget effektsökeri som att skicka saker mot kameran. Det man istället satsar på är att allt ska vara så storslaget som möjligt och där lyckas man mestadels mycket bra. Både fotot och klippningen är över lag mycket behaglig. Scenen när Carter och Woola kämpar sida vid sida är mycket stilfullt gjord och i mitt tycke den bästa actionsekvensen i hela filmen. Tyvärr ligger det aning för mycket fokus just på action, i alla fall en eller två av scenerna som är nya i berättelsen känns ditlagda just bara för actionmomentet.

Man kan hitta flera likheter mellan John Carter-filmen och Star Wars, inte när det gäller berättelserna men själva tillkomsten och lösningarna. Precis som när Lucas en gång i tiden rollbesatte Stjärnornas krig låter man flera av rollerna i JC göras av mer eller mindre nykomlingar. Värt att notera är att både Taylor Kitsch (John Carter) och Lynn Collins (Dejah Thoris) medverkade i spinoffilmen X-Men Origins: Wolverine. Willem Dafoe som gör Tars Tarkas har vi förstås sett som Norman Osborn i Spider-Man. Tråkmånsen Thomas Haden Church som även han var med i Spider-Man 3 medverkar också, skönt nog i en något mindre roll. Mark Strong gör den skurkaktige Matai Shang och likt Sinestro i Green Lantern stjäl han nästan showen den här gången också.

Samtliga skådisar gör ett godkänt jobb, men inte riktigt mer än så. Den episka och planetöverspännande kärleken mellan John Carter och Dejah Thoris småputtrar bara men den verkliga passionen finns inte riktigt mellan dessa två. Edgar Rice Burroughs skapade ett par som så att säga överglänser Romeo och Julia men det lyckas tyvärr inte filmen riktigt förmedla. Det är svårt att sätta fingret exakt på varför gnistan inte riktigt finns där. Detta är inte så viktigt för filmen i helhet men drar ner betyget något för det är ändå ett grundläggande drag i Burroughs berättelser, han har det mellan Tarzan och Jane också.

Musiken är heroisk utan att vara för bombastisk. Det märks nästan att Michael Giacchino som skrivit styckena började sin karriär med datorspelsmusik där det nästan är ännu viktigare att kunna sätta känslan. Allt som allt är filmen ett mycket gott hantverk som förtjänar att få en bunt Oscar. Bristerna i filmen består i mitt tycke främst i avsaknaden i personkemi mellan Thoris och Carter, och att man förminskat det storslagna i själva berättelsen. Man har också fegat ur och kör inte med den typiskt tvära cliffhanger Burroughs valt. Sakerna de lagt till fungerar, men sakerna de tagit bort drar istället ner filmen från ett toppbetyg till ett mer ordinärt betyg. De finns i alla fall utrymme för uppföljare och som stor fan av ERB hoppas jag att filmen blir tillräckligt framgångsrik för att de även ska fortsätta historien på Barsoom.

Greppet med att författaren till berättelsen möter sina figurer och författaren så att säga bara vidareberättar karaktärens historia använde redan Mark Twain för "En yankee vid kung Arthurs hov". Burroughs lät det bli lösningen för A Princess of Mars. I filmen John Carter låter man det utvecklas en aning, tyvärr går det nog många förbi vem det egentligen är. Möjligtvis gömmer det sig även där en väldigt sublim blinkning till Disneys tidigare historia på 1950-talet med filmatiseringar av litterära äventyr. Filmen John Carter fortsätter i alla fall den traditionen, och gör det med bravur.

Det blir inte helt lätt att betygsätta denna film. De ska ha högsta betyg för att de vågade satsa, och dessutom fullt ut på detta ganska osäkra kort. Filmen är inte halvhjärtad gjord utan väldigt gott hantverk, bara det skänker viss glädje. Tyvärr räcker det inte hela vägen. Bitvis blir det aningen för mycket fokus på action och för lite på själva berättelsen. Som inbitet fan av Edgar Rice Burroughs är det både glädjande att de gjort filmen och lite beklämmande att de struntat i en del saker som känns viktiga. För mig ligger den och väger fram och tillbaka mellan en trea och en fyra. Kan inte påminna mig att jag tidigare haft en film som ligger så precis i gränsen.

Mitt betyg blir till slut i alla fall en svag fyra.

Hemsida här.

Bör även nämnas att det 2009 kom en lågbudgetfilm baserad på berättelsen. Princess of Mars är tyvärr en riktig kalkon och rekommenderas bara för de mest inbitna ERB-fantasterna. I den är det Traci Lords som spelar Dejah Thoris men karaktären blir inte tuffare för det. De har även förlagt handlingen till nutid, så istället för slutet av 1860-talet är det 2000-talet.

-
Den här maffiga recensionen av Alf Sallander är en förkortad version. Vill du läsa den i sin helhet - vilket rekommenderas - hittar du den på Serieforum. Här får du också reda på mycket mer om böckerna och serierna om John Carter.

Wonder Woman på Bonniers Konsthall

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Tue, 21 Feb 2012 12:09:00 +0000

Bonnier Konsthall kör annonstavlor för sin nya utställning "Resan till Månen" med underrubriken "Före och efter film" (Före och efter film är också ett samarbete på biografen Sture, mellan Bonniers Konsthall och Moderna Museet).

Enligt en pressida handlar utställningen om "kärleken mellan konst och film". En lockande koppling, även om många av oss säkert även ser film som konst.

-Och se där! Är det inte självaste Mirakelkvinnan som dyker upp på posterns vänstra sida?

Dagens artikeltips - Serier och Jan Lööf i DN

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Mon, 20 Feb 2012 08:36:00 +0000

Idag kör DN Kultur ett schyst uppslag. Ena sidan handlar om serier och ett seminarium ordnat av Serieteket i Stockholm. Till exempel nämns hur serier säljer mer än barnböcker (i alla fall under en begränsad tid). Kul att Tivoli från Positiv Förlag uppmärksammas.
Artikeln är skriven av Andreas Palmaer (Andreas som f.ö. tidigare hade en artikel med rubriken "2000-talets Tintin skulle pippa i Big Brother redan första kvällen" - en text som debatterades flitigt på Tintinklubben, Generation T:s Facebooksida) .

På samma uppslag berättas också om Jan Lööfs Skrot-utställning på Junibacken i Stockholm. Utställningen är helt klart en "must-visit", och ett perfekt tillfälle att ta med barnen på något vi alla tycker är kul. Artikel här av Sverker Lenas.

Bilden här bredvid visar självaste Jan Lööf med schyst minspel från höstens utställning/signering på Seriegalleriet i Stockholm. Just nu ställer förresten den asgrymme illustratören/serietecknaren Peter Bergting ut på galleriet fram till 7:e mars.

När du är inne på DN.se och läser artiklarna tittar du naturligtvis också på Rocky och Nemi.

Dagens gatukonst - uppdykande periskop

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Thu, 16 Feb 2012 08:46:00 +0000

Till och med politiker och media har uppmärksammat de mystiska periskop som, bokstavligt talat, dykt upp i Stockholm. Riktigt snygga och en kul idé!
Den här bilden togs i Rålambshovsparken.

The Modesty Blaise Companion

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Thu, 02 Feb 2012 22:17:00 +0000

Om det förra boktipset angående Modesty Blaise handlade om det största svenska verket, kommer här det maffigaste utländska objektet.

The Modesty Blaise Companion är 400 sidor skön genomgång av Prinsessans liv och leverne. Stippar, böcker och de karaktärer hon och Wille Garvin möter under sina äventyr är listade och beskrivna.

Boken finns i några olika varianter. Just detta är guldvarianten, numrerad i endast 26 exemplar och signerad av författaren Lawrence Blackmore och Modesty Blaiseskaparen Peter O'Donnell.
En disc och en Romerosignerad teckning av Blaise och hennes vänner finns som bilaga.

Mer att läsa om de olika upplagorna finns här.

Stora boken om Modesty Blaise

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Wed, 01 Feb 2012 23:01:00 +0000

Modestyveckan här på bloggen fortsätter med ett boktips till dig som vill lära dig mer om Blaise.

Verket heter rätt och slätt "Modesty Blaise" eller "Stora boken om Modesty Blaise" och är skriven av dåvarande paret Peder och Chatrin Mauritzon. Du som sett tv-programmet Ullared känner säkert till Peder, mannen bakom traktens Seriemuseum.

Peder har berättat hur det fanns krafter som tyckte att han skulle döpa boken till Modesty Blaise-bibeln, men han vägrade eftersom han var rädd att "religiösa fanatiker" skulle reagera på kopplingen och att han "inte skulle ha tid att hålla på och försvara den titeln". Däremot tycker han att det i folkmun ok att kalla boken för en bibel i ämnet :-D

Boken beskriver övergripande Modestys värld, serierna - böckerna - 60-talsfilmen, och kryddas med flera kuriosa "Visste du att-sidor".

Det visas foton från Seriemuseet där Peder har en del Modestyprylar, men samlingen splittrades och en del försvann i den veva då paret gick skilda vägar.

Jag skulle tro att Peder är en av de svenskar som haft allra bäst kontakt med skaparen till Modesty Blaise, Peter O'Donnell. Avslutningsvis är här en av bokens bilder som visar författaren tillsammans med självaste Mäster P.O.D i egen hög person.

Stora boken om Modesty Blaise, ISBN: 9789197444026 (Förlag: Seriefrämjandet) finns att köpa t.ex. här eller här.

Stockholms Internationella Seriefestival 2012

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Wed, 01 Feb 2012 11:02:00 +0000

Då var det dags att plocka fram almanackan och skriva in 26-29 april. Då är det nämligen dags för det årliga serieevent som tidigare gick under namnet spx.
Men nytt för i år är att man tonar ner det gamla namnet något och istället trummar på stort (eller blåser på stort - med pompa och ståt, om man ser David Liljemarks illustration för händelsen) med namnet Stockholms Internationella Seriefestival 2012.

Det nya namnet är skapat för att visa på festivalens bredd, medan spx (small press expo) står kvar för själva seriemarknaden - festivalens hjärta.

Mer info på Facebook här eller på Kulturhusets hemsida här.

Miss Piggy à la Modesty Blaise

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Tue, 31 Jan 2012 14:13:00 +0000

På Cheerios flingpaket görs det reklam för nya filmen med Mupparna. Bland annat syns den här bilden på Miss Piggy.
Är det inte lite skön Modesty Blaise-känsla över henne?

Blaiseveckan fortsätter med ett nytt inlägg imorgon.

Blaise's bra

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Mon, 30 Jan 2012 22:24:00 +0000

Den här mini-affischen såg jag i somras.
Ja, den där Modesty Blaise vet minsann var skåpet ska stå.

Imorgon kör vi något nytt med - mer eller mindre - Modestyanknytning.

Kanske klarar vi ett Modestyinlägg per dag - hela veckan?

Spider-Man - I've got you under my skin

noreply@blogger.com (Den Lekande Människan) — Fri, 27 Jan 2012 13:48:00 +0000

Okey, jag har inga tatueringar - men sånt här fantastiskt bläck gör en ju faktiskt rejält sugen. Om den är äkta är det en ypperlig illusion och ett riktigt snyggt hantverk. Sann snickarglädje på tatuerares vis.

Den ovanstående och fler mer eller mindre speciella tatueringar finns på ett bildspel här.